Candyman's kennelSiberian husky till arbete och vardagsglädje |
 |
Polardistans 2017
| Hundarna | Etapp I | Öjvasseln | Etapp II | Epilog |
Etapp II
Hundarna låg fortfarande och vilade lugnt och stilla. En och annan öppnade ett öga och kollade in vad jag hade för mig. Tja jag fixade förstås lite frukost (soppa) till hundarna, fixade frukost till mig, pratade lite med Jenny, packade ihop alla prylar och gjorde hundarna klara för avfärd. Idag var det grått och ganska så milt. Gick bort för att få hjälp till att komma ut från CP. Ett par yngre killar följde med. En av dom sa med myndig röst att "Du får samla ihop halmen och stoppa ner den i säckar!" Det här var mitt femte PD. Bara en gång med handler. Det hade väl aldrig varit några diskussioner om halmen tidigare. Jag blev lite grinig men samlade i alla fall ihop halmen innan jag gav mig iväg. (Jag pratade med Karina efteråt och hon sa att har man ingen handler så fixar volontärerna med halmen!) OK - men nu var vi på väg igen. Lite uppför mot Nysätersvallen. Vidare längs skoterleden på myrarna åt nordväst. I korset upp mot höger och kalfjället. Körde förbi Henrik Söeborg (vi skulle träffas flera gånger senare under dan!) och fortsatte uppöver där dimman tätnade mer och mer. Snart var det riktigt riktigt tät dimma. Det fanns förstås ett spår från alla tidigare hundar som Lisa kunde följa. Men det var långa sträckor igenblåst. Många gånger såg jag inte från ett kors till nästa. Och av fjällen omkring såg jag inte någonting. Vi trevade oss fram i långsam takt. Det var som att vi kröp på alla fyra och trevade oss fram med händerna. Jag hade ingen uppfattning om det gick uppåt eller neråt. Vis av gårdagens händelser så hade jag nu kartan och leden framme på GPSn. Och så hade jag förstås Lisa och Abby i led! Dom var fantastiska! Nån gång ville Lisa vika av åt höger så jag fick kommendera dom tillbaka på rätt kurs. Men i stort var dom felfria!
Efter en evighet kom vi ner till samma kors som igår. Kollade GPSn och tog nu rätt led på en gång. Tuggade åter igen på längs den här nära en mil långa raksträckan över ett småkuperat fjäll. Fast vi såg förstås ingenting. Helt surrealistiskt dök det upp några skotrar på rad i dimman. Vi vinkade åt varandra och så var de åter uppslukade av dimman. Förvånansvärt snabbt kom vi fram till det första korset där vi igår svängde till vänster. Nu fortsatte vi ytterligare en bit i en märkbar uppförssluttning. Och ser man på - där dök nästa korsning upp där vi skulle ta till vänster. Nu hade dimman lättat en del så vi såg i alla fall lite av omgivningarna. Spåret gick över en liten fjällrygg och sedan ner mot Storfjäten. Här efter 12 mils körning märkte jag att Lisa började tappa farten. Men hon hade verkligen överträffat alla förväntningar. Jag hade bara tänkt ha henne i led några mil i början. Och liksom hålla styr på spannet. Men hon plockade fram oanade krafter. Och gjorde ett jättejobb i led på spår som långa bitar var mycket krävande. Så nu satte jag fram Malvin i led tillsammans med Abby. Och så drog vi iväg igen med förnyad energi. Ner genom skogen, en sväng runt gården Storfjäten. Mer skogskörning på lite trixiga spår. Kom över ett krön och där hade Sofia och Helen stannat till för ett brake vid sidan av spåret. Deras glada snack hördes på långt håll! Jag menar - åka skidor så långt utan att bryta ihop?? Det blir ju totalt två Vasalopp! Och ändock humöret på topp! Jag stannade till några minuter och kollade läget. Fick en hel del positiv energi med mig på spåret. Snart kom vi ut på en väg som vi sen följde i alla evighet. Stannade för lunchrast med snakks till hundarna och en påse frystorkat till mushern. Söeborg passade på att köra förbi men jag kände mig inte stressad. Nu hade vi faktiskt bara några mil kvar till Särna.
Vi lättade ankar och tuffade på. Förbi korset där vi kom ner från Morvallen igår kväll. Vägen var lika lång och oändlig idag också. Men så kom vi fram till korset ner mot Dalkojan. Först ett bra spår. Körde förbi Söeborg igen strax innan de rejält branta backarna ner mot Dalkojan och ån började. Det här spåret hade jag kört flera gånger på tidigare PD. Men då från andra hållet. Så jag visste rätt väl vad som väntade. Efter att vi passerat ån var det först ganska lugnt med ett vidsträckt myrområde. Men sen blev det en hel del rejält branta uppförsbackar upp över en del hyggen. Men hundarna hade fortfarande bra energi i steget så vi tog oss framåt.
Malvin och Abby
Malvin och Abby leder spannet uppför ett hygge
Passerade ett spann med ganska så trötta hundar som låg utsträckta på spåret. De hade fått stanna och vila en stund, men efter ett tag hade de återhämtat sig och kom sen i mål en stund efter mig. Sen en rejäl nedförsbacke och 90 grader höger ut på en väg som jag mindes var plogad för några år sen. Uppför ett nytt stort hygge. Här dök skyltar upp med texten "Särna 20km" och sedan "Särna 15km" Kom ut på lite myrmarker och strax därpå svängde vi av på det stora skoterspåret ner mot Särna. Med cirka en mil kvar stannade vi för en sista snakkning. Sen var det bara att dra vidare. Det gick lätt den här sista biten med rätt mycket utförsbackar. Passerade Ol-Hansblästan och nu var det inte långt kvar! Och på det här spåret hade jag kört för många år sen då SPHK arrangerade sprinttävlingar här i Särna. Vi kom ut på sista hygget ner mot vägövergången och jag kunde se sjön och kyrkan i Särna. Kände mig riktigt nöjd och stod där på släden och berömde hundarna för hur duktiga de varit. Och i nästa ögonblick blåste Evelyn förbi i full galopp! Och detta efter 30 mil! Blev rätt överraskad eftersom hon - som de flesta andra - inte förvarnade med ett enda ord att hon ville köra om!
Så den sista uppförsbacken och så var vi i mål! Hela loppet hade gått så himla bra. Även om det var en del tuffa perioder under vägen. Men hundarna var så otroligt duktiga så alla problem löstes efter hand. Alla hundar var förstås superduktiga - var och en på sitt sätt. Molly och Mikki gick i wheel hela vägen. Drog stadigt som två traktorer och hade aldrig något trassel. Malvin och Sniper gick i nästa par. Också två stora och starka hundar som jobbade klanderfritt hela loppet. Sedan hade jag Maggie och Mellis i point. Maggie hade väl lite trassel för sig men både hon och Mellis jobbade på exemplariskt. Mellis är ju en sådan där hund som bara finns och jobbar men sällan märks. Så Abby och Lisa som ledarhundar. Båda var helt magnifika. Lisa har jag redan berömt. Det var hennes femte Polar Distans. Och hon har dessutom gått ett par Vildmarksrace och även gått 25 mil på Amundsen - mesta delen i led i varje löp. Och dessutom mor eller mormor till alla hundar i spannet! Abby gjorde sin första större insats som ledarhund. Och som hon gjorde det! Hela tiden en framåtdrivande kraft och aldrig nån tvekan eller trassel. Plöjde fram i snödrevet mil efter mil och tröttnade aldrig. En sån hund!
Vi fick hjälp upp till parkeringen och hundarna fick varsin godbit. När jag sen skulle ge dom kvällsmat såg jag att Abby stod på tre ben. Kollade henne och kunde se att vänster vrist fram var svullen och ömmade. Hämtade en veterinär som kollade henne och konstaterade samma sak. Lade på ett tryckförband (under högljutt skrikande) och hon fick en Metacam. Nästa morgon var hon nästan helt OK men fick nu order att vila ett par veckor framåt. Visade sig att flera andra hundar fått samma problem efter loppet. Och oftast ledarhundar. Jag tror ju att det hänger på att det är lite jobbigare att spåra i snödrevet när du går i led. Dessutom har en ledarhund som regel lite mer driv i steget vilket frestar på ben och leder lite mer.
| Hundarna | Etapp I | Öjvasseln | Etapp II | Epilog |