Candyman's kennelSiberian husky till arbete och vardagsglädje |
 |
Nornäs Femunden 2008
Nornäs-Femunden 2008 Positivt och negativt och en ny generation.
Bildspel »
Hemma igen efter en två veckors lång slädhundstripp! Bil och trailern full av utrustning och extrautrusning och lite extra extra + mina nio hundar förstås for jag iväg till första anhalten: SHAM-draget I Nornäs. Jag hade hyrt stugan av Nisse. En mycket trevlig stuga med bl.a. två stora tomma hundgårdar i hyran. Från början skulle både Katerina och Hågen också bott i stugan. Men Katerinas hundar hade inte återhämtat sig efter sjukdomarna. Och Hågen ringde samma morgon och berättade att hela familjen låg I influensan. Så plötsligt var jag helt ensammen!
Nornäs:
Det var många startande I Nornäs och spåren var mycket bra. Allra helst jämfört med fjolårets banor. Nu var jag ganska spänd på hur hundarna skulle gå denna helg. Skulle de vara som vanligt eller skulle mönstret från Särna upprepa sig med oengagerade hundar utan riktig fart? Första dan gick dom riktigt bra. En bit efter täten men ändock lyckliga och glada och jobbade bra. Men nästa dag var farten som bortblåst. De sprang runt banan OK men med 11 minuter sämre tid än första dan. Dom saknade helt sin vanliga entusiasm och fart. Med halva banan kvar blev vi omkörda av två medeldistansspann som då kört drygt fyra mil!
Från Nornäs for jag direct till Femundtunet och den årliga Norsk Vintersamling. Här har jag varit med sen 2000 då jag vra här med Getz och Sumo som då var 10 månader gamla. Jag gillar verkligen den här platsen. En påtagligt mer avspänd attityd än I Sverige. Här är själva tävlingen inte så där väldigt viktig. Huvudgrejen är att träffa andra huskydårar och snacka hund och umgås.
Norsk vintersamling Femundtunet:
Först hade jag några underbara dagar I det här underbara landskapet. Lågfjäll runt omkring med Sölnfjället i väster. Vindpinade glesa tallar runt omkring. Så jag körde hundarna på spåren under veckan plus en hel del skidutflykter med kidsen. Och jag måste säga att kidsen är riktigt lovande. Icey har nu lärt sig att vara riktigt hetsig i starten. Men hon lugnar strax ner sig när vi kört iväg och sen springer hon väldigt lugnt och effektivt. Hon har så fantastiska rörelser så att hon ser fullkomligt lugn och avspänd ut när hon springer. Hon fick också följa med på en skidtur och det gillade hon. I synnerhet fikastunden! Yenna är en verkligt mogen och duktig hund och jag bestämde mig för att testa henne i stället för gamla Getz i tävlingsspannet. Getz – snart nio år – har inte den riktiga speeden kvar så det var värt ett försök.
Så hur gick tävlingen? Först och främst så var spåren väldigt bra - lika bra som i Sverige! Första dan var mungiporna bara uppåt. Hundarna sprang riktigt bra. Vi körde om de tre ekipage som starta före oss och ledde med 2min25sek efter första dan. Men det bästa av allt var Yenna: Det var hennes första tävling men hon sprang som en veteran. Mycket lugn och samlad och verkade inte alls förta sig. Och hon ställde inte till med några hyss efter spåret. Och när vi kom i mål såg hon helt oberörd ut. Så hon fick gå med i spannet även andra dan. Men nu var hundarna tillbaka i sitt gamla mönster. De visade ingen entusiasm och vilja utan gjorde bara sitt jobb punkt slut. Viggo kom ikapp efter halva banan men vi lyckades komma först i mål och vann klassen. Men både Viggo ch trean Gro hade bättre tid. Och nu efter andra dan så såg trots allt Yenna lite tagen ut…
VM Åsarna:
Så efter den här tävlingen var jag tvungen att ta det svåra beslutet att INTE starta i WSA VM in Åsarna 7-9 mars. Ett mycket tufft beslut för mig eftersom jag har haft VM som huvudsakligt mål sen ett år tillbaka. Inte för tävla om nån framskjuten placering men för att vara med och göra en anständig tävling med lyckliga och glada och entusiastiska hundar. Hur det än är: Hundarna måste alltid komma i första hand. Ens egna drömmar och ambitioner får inte styra ditt beslut. Hundarna bästa måste alltid komma i första hand. Och eftersom hundarna inte jobbar så bra så är det något som inte stämmer. Att då kräva av dom att ställa upp på VM kan bli väldigt tufft. Jag har svårt peka på nåt speciell orsak till att dom inte är lika på hugget längre. Dom är väl tränade, äter som vargar och är helt friska (Peppar peppar..) Där finns naturligtvis alltid den här mentala sidan. Men sen blir ju båda ledarhundarna – Cookie och Frank – snart åtta år. Och på samma sätt som Getz är inte dom heller lika snabba som i fornstora dar. Åren går och det sätter sina spår… Och att kräva av Yenna att redan nu ska ställa upp på ett VM (3x15km) känns helt fel. Det kan äventyra hela hennes framtid. Så slutsatsen måste bli: Hundarna går först – inget VM… Hur svårt beslutet än är. Det blir att ta ett steg tillbaka och analysera och sedan två steg framåt nästa vinter!
Efter tävlingarna vid Femundtunet stannade jag ytterligare ett par dar. Alla andra for hem så jag blev kvar helt ensammen på den här hotel och stuganläggningen. Jag kände mig som hotellvakten Stephan Kings roman The Shining! Vi hade jättefint väder och kunde köra några underbara turer längs spåren. Solen sken, spåren var jättefina och hundarna verkade jätteglada att få vara ute och springa så här bara för skojs skull. Så i slutänden fick vi med oss många fina minnen från alla de här dagarna.
Happy mushing och Happy Dogs!