Polar Distans 2009

Hundarna på väg mot Lofsdalen. Sömlinghågna i bakgrunden

Bildspel»

Prolog

Tanken på och drömmen om PD materialiserades på allvar redan för ett år sen. Tänk att bara packa släden och sticka ut med hundarna på en riktig långtur genom skogar och över myrar och fjäll…. Efter sommaren startade höstträningen. Hade jag vetat hur mycket tid som går åt för att träna hundarna för lite mer långdistanskörning… Det blev många åtskilliga timmar som jag satt där på fyrhjulingen och körde runt på vägarna i området här hemma. Jag hann också med ett par träningsläger på släde i Drevdagen samt en MD-tävling i Nornäs.

I Nornäs kändes hundarna verkligen på topp. Starka, bra kondis och en härlig mentalitet. Sen började tikarna löpa… Först Yenna, sedan Cookie och så Sussie. Grabbarna blev förstås helhispiga och slutade äta. I synnerhet Casper magrade av rejält. Men OK - 10 dar för starten börjad de plötsligt äta för fullt igen (som vanligt). Sen drog en magsjukeepidemi igenom hundarna. Så blev Frank halt… Frank - abetsnarkomanen, den outtröttliga duracellhunden. Han som var ankaret i spannet… Han hade fått ett sår i kanten på en trampdyna och var förstås ute ur spannet. Så till Särna fick Cookie, Yenna, Lisa, Casper, Sluggo samt Jocke följa med.

Första dan

Ja nu var det äntligen dags. Sedan jul hade jag plågat Gunilla med ständiga funderingar runt PD. Hela tillvaron gick åt till träning, planering och fixande med grejer till PD. PD hit och PD dit. Inte bara på dagarna. Hela nätter kunde jag drömma om PD. Ena natten vilket kök jag skulle använda? Nästa natten hur mycket hundmat som jag skulle ha med. Alltid någon ny grej att fundera på. Men nu var det tisdag morgon. Släden packad (jag hade provpackat den redan innan jag for) och ankrad vid en stor betongring strax före startlinjen. Hundarna påselade och med hjälp av familj Alhaug på plats i draglinorna. Casper och Cookie i led. Sedan Sluggo. Så Yenna och Lisa samt sist Jocke i singel wheel. Så äntligen drog vi iväg. Över sjön och upp i skogen och vidare på vår långa resa. Dagen var lite grå. Temperaturen några grader under noll. Hundarna drog bekymmersfritt den 35-kilo tungt lastade släden genom skogar, över myrar, över sjöar, över fler myrar, uppför skogsklädda åsar. Ett par korpar flög förbi, gjorde en lov över oss och snackade lite med oss. Whaoo - kunde livet vara så här underbart?!!

Efter halvannan mil blev jag omkörd av Malin (på höger sida som jag fått order om!)

Sen slog insikten plötsligt ner hos mig. Jag hade glömt halva matsäcken kvar i kylskåpet på campingen… Är det så farligt? Men eftersom jag har diabetes så var detta en katastrofal händelse. Närmaste halvtímmen åkte jag som paralyserad. Hur skulle jag nu göra?? Men när jag stannade för första snackningen hade jag inventerat mitt matförråd och insett att det med lite ransonering rimligtvis skulle räcka - trots allt. Under snackningen blev jag omkörd av Ronny, Agneta och Heidi. Strax efter att de passerat fortsatte jag men körde snart ikapp Heidi. Jag stannade och lät henne få lite ytterligare försprång. Men mina hundar hade vittring på spannet framför så vi var snart ikapp igen. Så fortsatte det över ytterligare myrar. Vi kom fram till Dalkojan och här började så backarna upp mot fjället. Uppför uppför och jag sparkade och sparkade. Mer uppför och mer sparkande. Helt utmattad kom jag upp på vägen och det blev något lindigare en bit. När jag såg röda skylten för svängen upp mot Myrvallen ankrade jag och hundarna fick en ny snackning. Heidi fortsatte och sen kom jag aldrig mer ikapp henne.

Men hundarna var ivriga att fortsätta så vi satte iväg. Mer uppför. Mer sparkande. Skogen glesnade i takt vi kom allt högre upp. Mer sparkande och jag fick mer och mer kramp i benen. Och en sak är klar: Jocke gjorde ett fruktansvärt starkt jobb i alla uppförsbackar. Han jobbade och slet och drog nästan hela släden själv uppför många av backarna. Otroligt at han orkade hela loppet! Det kändes som en evighet men till slut var vi uppe vid Morvallen. Här gjorde jag ett längre stopp. Hundarna fick vatten + varsin AD-burk. Min kompis Hågen körde förbi och sedan två B-spann. Efter en halvtimme fortsatte jag och passerade strax Malin Aspaas som stannat vid stugan ovanför. Nu skulle vi över fjällryggen öster om Uckuvålen - högsta punkten på hela leden - 940 möh. Men tack och lov så kändes denna sista rejäla stigning inte så fruktansvärd. Vi segade oss över passet (där jag tältat en sommar för flera år sen) och såg sedan bort över en härlig fjällvidd som dessutom sluttade neråt! Så här fick vi en härlig resa ner över fjället. Långt fram såg jag ett malamutspann. Och i fonden den karaktäristiska profilen av Sömlinghågna. Sen blev spåret lite stönigt sista kilometrarna fram till Hågntjärn. Spåret gick lite på skrå och jag fick hela tiden styra emot den tunga släden för att hålla oss kvar på spåret. Över fjället hade spåret varit lite löst och igenblåst, men den sista biten ner till Lofsdalen bjöd på en fullkomlig motorväg med hårda breda spår.

Lofsdalen

Jag kom in i Lofsdalen vid halv sex. Eftersom hundarna - men fram för allt jag - var rätt sliten så bestämde jag mig för att stanna i checkpointen hela natten. Jag fick jättebra hjälp vid ankomsten, fick en perfekt rastplats längst upp på parkeringen och snart kom en funktionär med en vattendunk. Jag gjorde mat till hundarna och alla åt med god aptit. Pratade med Hågen som tänkte sig dra vidare efter en stunds vila. Nån timme senare hade det börjat snöa och då valde även Hågen att stanna kvar. Vi bestämde oss för att stiga upp tidigt för att kunna dra iväg i första gryningsljuset. Natten blev lite orolig. Hundspann kom och for. Lite skällande här och var. Pannlampssken som fladdrade över tältduken. I tältet hade jag med Cookie (som sov som en stock) samt Yenna (som satt och spejade och lyssnade i mörkret) Eftersom det var så pass milt hade jag med 2 täcken som Jocke resp Lisa fick ta. För Lisas del kanske mest en mysfaktor. Jag vaknade vid halvfem och började rusta för avfärd. Benen kändes som 80 år gamla! Hundarna fick en full portion varm mat och vid halv sju gick jag ner för att prata med Hågen. Han låg fortfarande kvar i sin Järvensäck. Det visade sig att han under natten drabbats av ett migränanfall och var tvungen stanna kvar i Lofsdalen ett tag. Det kändes jättetrist men jag förstod hans val.

En lång dag

Strax före halv åtta fick jag hjälp av funktionärerna som lotsade mig ner till sjön och ut på spåret igen. Efter ett kort tag körde jag om en av loppets verkliga hjältar. Det var Gunnar Olsson som körde 160km med en Siberian i nordisk stil. Hans lilla släde vägde 21 kilo men det blev en del last för en hund. Dock fullföljde han loppet i god stil vilket verkligen är en prestation. Vi fortsatte längs sjön, till höger upp i skogen och längs en väg en lång bit och sen höger igen i en lång uppförslöpa upp mot Häggingdalsvallen. Idag hade jag Sluggo i led tillsammans med Cookie, sedan Yenna och Lisa, Casper samt Jocke. Hundarna gick jättebra och i friskt tempo. Det var grått även idag, lite nysnö i spåret och några minus. Strax efter fäboden körde jag om Gösta Karlberg med sina två grönländare. Det visade sig att det inte var sista gången vi träffades den dan! Spåret gick allt högre upp och skogen glesnade. En bit upp på kalfjället svängde vi tvärt vänster och hade sedan en lång lång utförslöpa framför oss. Efter ett par timmar stannade jag och snackade. Under hela loppet snackade jag hundarna varannan timme med antingen laxbitar eller bitar av kycklingfile. Och var fjärde timme fick dom vatten + Hills AD. Och alla hundar fullkomligt slukade detta vid varje snackning hela loppet. Just när jag skulle ge mig iväg blev jag passerad av två 12-spann körda av Cathrine Mathis och Pascal Rebord. Perfekt! Dom körde en aning fortare än mig så jag fick ett nyuppkört spår och jättebra draghjälp de närmaste kilometrarna. Sen mötte jag ett par skotrar och då blev spåret ännu lite bättre.

Och vi körde och körde. Kom mer och mer ner i skogen. Myrar och tjärnar. Passerade Brännan och fortsatte. Vidare vidare. Höll skarp utkik efter avtagsvägen mot Lillhärjåbygget men den var väldigt väl utmärkt. Vi passerade Petsamo och strax därefter stannade jag för att snacka och ta lite lunch. Det var nästan sol i luften och nära noll så efter att hundarna och jag fått vårt så la jag mig på liggunderlaget och halvsov på spåret. Gud så gott det kändes! När jag dåsat nån halvtimme vaknade jag med ett ryck. Hundarna hade rest sig så nåt var på gång. Jo mycket riktigt så kom Gösta skidandes med sina två genomtrevliga grönländare. Han passerade och fortsatte mot Lillhärjåbygget. Det hela började kännas som kanotisten i Göta Kanal…

Efter nån kvart var jag också på väg. Men nu märkte jag att Cookie inte jobbade på lika bra som tidigare. Hennes draglina slakade en del så nåt var fel. Men vi knegade på. Passerade Gösta och efter ett tag Lillhärjåbygget och vidare mot Lövhögen. Efter Lövhögen hade vi en rejäl uppförslöpa och jag hade sett att det var ett klokt drag att stanna före en uppförslöpa och låta hundarna ladda krafter. Här kollade jag Cookie och uppenbarligen var hon lite stel i vänster framben. Vad göra? Stoppa henne i slädsäcken med 40 km kvar till mål och en rejäl uppförsbacke? Men hon kunde kanske springa själv upp till raststugan där spåret vänder neråt igen? Hela tiden under loppet håller man ju ständig koll på hur hundarna springer och beter sig och vad deras kroppsspråk berättar. Och sista biten hade jag sett att Lisa såg oförskämt pigg ut. Så efter snackningen här i Lövhögen gjorde jag en omplacering i spannet som visade sig vara mycket lyckad. Jag satte Casper och Lisa i led, Sedan Sluggo följd av Yenna och Cookie och sen Jocke.

Starten kändes som en sprintstart! Cookie hoppade och skrek tydligen helt plötslig utan besvär!? Och vi satte iväg i full karriär uppför den första branta backen. Casper och Lisa gick som tåget i led och det var knappt jag behövde sparka i motluten. Just den här leden hade jag och Casper gått en sommar för några år sen och jag undrade om han kanske kände igen sig? Vi var snart uppe vid rastkojan och vände av söderut. Långt där nere i diset visste jag att Särna och målet låg men vi hade fortfarande en bit kvar men i stort sett bara nerförsbacke. Den här sista biten kändes så bra på alla vis: Hundarna gick med sån energi, vi började närma oss målet och allt eftersom vi kom ner i skogen blev spåret riktigt bra. Vi fortsatte köra över myr efter myr där torrakorna stod tätt samlade och vidare över små tjärnar och genom smärre skogspartier. Vid femtiden stannade vi för en timmes snackning och vila och lite egen mat. Hundarna la sig bums ner för att sova mens jag rustade mig för mörkerkörning. Pannlampa på och reflexvästar till hundarna. Jaha - så kom Gösta och körde förbi just innan jag själv skulle dra iväg. Så strax efter vi gett oss iväg körde vi om honom igen. Sägas ska att alla omkörningar gick jättebra. Hans båda grönländare var synnerligen vänliga och inte ens Jocke kom sig för att bråka med dom. När vi hade kört förbi honom märktes det att Lisa inte var så van att gå i led. Hon stannade bums och tittade bakåt för att se vad det blev av de här båda stora vovvarna. Så fick jag henne att gå framåt igen. Nytt stopp av Lisa och sen kunde jag få henne att gå framåt igen. Men efter några sådana stopp kom vi till slut iväg på allvar. Vi hade 2,5 mil kvar till mål och det blev en underbar körning. Hundarna var väldigt pigga och i takt med att det mörknade gick de på mer och mer.

Vid sjutiden fick jag tända pannlampan och för mig var detta första gången jag körde släde i mörker. Det var riktigt häftigt men reflexvästarna störde en del eftersom det bara var dom som syntes i pannlampsskenet. Vi körde och körde, passerade en stuga där det lyste i fönstren och en hundskällde utanför. En skylt med 10km kvar till nästa checkpoint - dvs Sir Mikael! Sista biten dit blev riktigt intressant. Spåret gick i kringelkrokar och i mörkret visste jag knappt hur vi körde. Vänstersväng, högersväng. Röd skylt 90 grader upp till höger. Nya kringelkrokar. Ny röd skylt till vänster. Så efter en evighet dök plötsligt ett ljus upp i den mörka skogen : Vi var framme vid Sir Mikael! Vi fortsatte direkt över vägen och ner på älven. Sista biten längs älven kändes helt absurd: Det var jag det var hundarna det var natten det var spåret. Vi var nästan framme och nu skulle vi lyckas! Alla timmar av träning. All planering och alla förberedelser. Ett år av total focusering på det här loppet och nu var vi framme vid målet! Casper tyckte att vi skulle fortsätta skoterspåret på älven men ett kommando fick honom att vika av och följa facklorna upp mot målet. En sista uppförsbacke och nu var vi verkligen i mål! RoseMarie stod där och tog tiden. En man var också där och ledde hundarna till bilen. Men hallå! Var det inte Hågen?! Nej jag måste se i syne. Han skulle ju vila en dag i Lofsdalen och komma i morgon? Men tyvärr så var det så att Hågen måst bryta i Lofsdalen. Han hade inte blivit bättre utan varit hos en läkare som förbjudit honom att fortsätta. Men som den hedersknyffel som han är så stod han ändock där vid målet och tog emot mig. För mig hade Hågen varit ett enormt stöd före och under loppet. Och så måste han tyvärr bryta. OK Hågen - PD har 10-års jubileum nästa år! När träningsvärken gått över i benen och i hjärnan så kanske jag själv är med?

Hundarna

Till sist lite om de verkliga hjältarna. Hundarna som aldrig gav upp och som skötte sig så makalöst bra. I ett sexspann betyder var je hund så oändligt mycket så alla var oumbärliga.

	Jocke: Gjorde en makalös arbetsinsats - allra helst första dan. Gav aldrig upp. Ville alltid vidare. Åt som två vargar. Gick ensam i wheel hela tiden och fick många gånger hjälpa mig med släden så den kom upp på spåret igen. Tack Jocke!
	Cookie: Gick i led större delen av tiden. Inte ett misstag. Ytterligare ett energiknippe som aldrig ville vila. Åt också som två vargar. Gav aldrig upp fast hon hade besvär med sitt vänstra framben.
	Casper: Min stora bummelbäse! Gjorde ett storartat jobb hela tiden. Stor och stark och drog som en oxe. Gick i led en stor del av tiden utan att svikta. Åt som en häst. Felfri.
	Sluggo: Tillsammans med Lisa den hund som verkade mest oberörd av den här utflykten. Gjorde sitt jobb. Sov och åt. Gick i led andra dan från Lofsdalen till Lövhögen.
	Yenna: Den hund som ibland kanske hade det lite jobbigt mentalt. Jobbade och drog hela tiden men hade lite svårt koppla av vid checkpointen och åt inte alltid för fullt. Men hon gav aldrig upp.
	Lisa: Yngsta hund men den som överraskade mest positivt. Var hela tiden glad och lycklig. Jobbade och drog och åt och sov med samma glada svans och flin i nyllet. Verkade fullkomligt oberörd både fysiskt och mentalt efter loppet.

Candyman's kennel

Siberian husky till arbete och vardagsglädje

Candyman's kennel

Siberian husky till arbete och vardagsglädje