Candyman's kennel

Siberian husky till arbete och vardagsglädje

Frankseye

Polar Distans 2012

Polar Distans 2012 är över. Jag sitter hemma i köket (nyduschad) och tvättmaskinen går för fullt. Känner mig trots allt riktigt belåten över den gångna veckan. Trots att jag fick lov att bryta efter första etappen... Men jag är oerhört stolt och belåten över mina otroligt duktiga hundar.

Före loppet

Veterinärkontrollen
Molly o Lisa vid vet.kontrollen

Veckan började så bra. Veterinärkoll redan på söndag kväll. Till detta års PD var som vanligt Sergio och Robert med. I år förstärkta med fyra (!) veterinärer till! Suveränt! Vidare så fick varje hund en id-tag och varje förare hade med en veterinärhandbok som följde spannet hela loppet. Veterinärernas jobb kändes riktigt professionellt. Enda påpekandet var förstås Franks tass som skulle kollas igen tisdag morgon.  Utrustningskoll sedan på måndag morgon. Allt fanns med i packningen. Förarmöte måndag kväll. Diskussioner om starten nästa dag som hade flyttats ner på sjön. Dan Palmblad hade i sista stund fått ta på sig rollen som tävlingsledare. Men gjorde utifrån de förutsättningarna han hade ett OK jobb. Efter förarmötet packade jag släden färdigt med den frysta hundmaten. Allt fick faktiskt riktigt bra plats. Så det var bara att köra nästa dag...

Tisdag morgon

Kunde spänna in hundarna i spannet strax bredvid bilen. Yenna och Lisa fick gå i led eftersom jag visste att de är någorlunda sansade. Fick hjälp av en skoter ner till starten. Ett par minuters väntan och sen iväg. Spåren var hårda med tuff snö så de flesta av hundarna hade bootisar. Ett drygt jobb att fixa detta eftersom jag så sällan kör med bootisar. Franks tass var OK och han fick extra ompyssling av sin tass.  Ahhh - nu var vi äntligen på väg. För två år sedan vann jag startavgiften till PD300. Först kändes det som en oöverstiglig utmaning. Men allt eftersom blev jag mer och mer focuserad på att ta mig an utmaningen. Och därefter följde all denna träning och all denna planering som hade lett fram till det här ögonblicket. Långa packlistor hade trimmats under hela hösten och vintern.  Mina funderingar runt den 50 kilo tunga packningen visade sig obefogad. Hundarna drog släden utan bekymmer. Det var lite varmt så hundarna snappade snö i början men kom efterhand in i en behaglig lunk. Solen sken, svag vind. Detta var livet som bäst! Precis som jag räknat med blev vi snart omkörda av de som startat bakefter. Först kom Karsten och sen de andra. Vi tuggade på kilometer efter kilometer. På vägen strax innan Dalkojan stannade vi och hundarna fick en snakkomgång. De var inte så trötta ännu men jag visste att vi hade en hel del stigning framför oss. Vi hade inte stått där så länge så kom Haagen körandes. Han passerade och strax efter det att han kört fortsatte jag också.

På väg upp mot Morvallen
Hundarna på väg upp mot Morvallen.

Jag tog det lugnt uppför backarna och faktiskt så kändes de inte så branta och långa som tidigare PD-lopp. Haagen körde framför mig större delen av tiden så jag fick bra draghjälp. Vi stannade korta stunder här och var så att jag fick hämta andan. Strax innan Morvallen så vek vi av på det nya spåret mot sydost. Det var ett härligt väder med bara en svag vind som drog över fjället. Haagen hade dragit ifrån en del och jag såg honom som en prick uppe på fjällsluttningen. Vi vek av upp mot Vedungsfjället och passerade lite senare kojan där ett gäng skotrar stod parkerade. Sen var det bara nedförsbacke ner mot Lövhögen. Klockan var nu tre på eftermiddan och vi tog en rast på ett par timmar. Hundarna fick köttsoppa och jag åt min pizza - resterna från gårdagskvällens traditionella besök på Capri i Särna. Jag satt där i solen och njöt. Ett gäng skotrar for förbi. Sen kom Kristin och en del andra B-spann och körde förbi. Men vem har bråttom?? Jag satt där och mådde bulle och drack mitt te och såg solen vandra neråt mot horisonten över Vedungsfjället.

Rast sen eftermiddag utsikt Vedungsfjället.
Rast sen eftermiddag och solen går ner över Vedungsfjället.

Vid femtiden bröt jag upp och fortsatte norröver på det perfekt pistade spåret. Vi kom åter upp på kalfjället. Tidvis var det ganska jobbig körning eftersom vi körde på skrå och det var hård skare över allt. Så släden hasade hela tiden ner från spåret och jag fick jobba för att hålla den på kurs. Gissa om jag fick en präktig träningsvärk allt eftersom och benen kändes som telefonstolpar. Det började skymma och pannlampan kom på. När vi närmade oss Hågntjärnkojan såg jag ett par pannlampor snett framför mig. Sen kunde jag aldrig se den röda skylten vid kojan. Men jag visste ju att vi skulle svänga tvärt vänster här så jag ankrade och kollade runt så jag säkert hittade rätt spår. Jag fick vända för att komma in på rätt spår och då lyckades förstås Lillfjanten (Mellis) trassla in sig i draglinorna... Vi körde vidare utan problem. Månen sken och det var en perfekt tur. Där vi skulle ta av till vänster mot Slagavallen såg jag aldrig heller någon röd skylt. Men däremot de blå skyltarna en bit in på leden till vänster. Så jag fick stanna och leda in spannet på rätt led. Och Lillfjanten lyckades förstås trassla in sig i draglinorna. Halvvägs upp mot Slagavallen kom jag ifatt ett spann som stannat på spåret. Det passade bra att stanna för mig så vi tog ett brake och jag drack lite te och snakkade hundarna. Stod där och njöt av vädret och månskenet. Enligt GPSn hade vi nu kört 90 km och skulle ha knappt 2 mil kvar?? Jag kollade hundarnas tassar. Nära hälften av bootisarna hade lossnat. Och på Yennas vänstra framtass hade den gått sönder och snö kommit in i tassen. När jag tog bort bootisen skrek hon till. Det var väl snön mellan trampdynorna som skavde. V i fortsatte och kom efter en lång stund upp mot vägen. Missade åter en sväng och fick ankra spannet osv... Lillfjanten osv…  Visste att vi snart skulle svänga höger igen ner längs vägen men plötsligt var vi ända framme vid vägen. Jag ankrade spannet och gick tillbaka och kollade. Hittade leden men inga skyltar som markerade spåret?? OK – bara att vända spannet och Lillfjanten bla bla bla...

Spännande körning ner mot sjön. Speciellt där leden tog en 90-böj åt höger över en bro. Innan jag hann se detta så var spannet redan förbi och stod nere i en bäck och drack vatten. Jaha - ankra spannet, vända och naturligtvis trasslade Lillfjanten in sig i draglinan! Allt eftersom kvällen gick så märkte jag att jag såg allt dimmigare på framför allt vänster öga. Försökte putsa glasögonen men det blev inte bättre. Visste inte riktigt vad som hände men jag gissar på att vinden kylt ner ögat under dagen. Innan vi kom ner på sjön så hann vi också svänga in på en väg som vi egentligen bara skulle passera. Extra besvärligt att ankra och vända spannet på en plogad väg. Men det gick - fast Lillfjanten trasslade förstås in sig i draglinan. När vi kom ut på sjön visste jag att vi hade närmare en mil kvar. GPSn stod redan på nära 11 mil så sträckan var längre än i banbeskrivningen. Här skulle (enligt bangenomgången) spåret gå på andra sidan sjön i år. Dvs södra sidan. Men däråt fanns inga markeringar så vi fortsatte skoterspåret längs norra sidan. Nu visste jag ju precis var vi var och vart vi skulle. Men rätt vad det var dök det upp en blå skylt så vi var på rätt spår trots allt. När vi passerade platsen där checkpoint legat tidigare år så ville hundarna svänga av mot stranden upp mot hembygdsgården. Men jag manade på dom och vi fortsatte. Jag visste att vi inte hade så långt kvar men det kunde ju inte hundarna veta. Ska vi fortsätta 11 mil till Husse Pusse?? Men de travade oförtrutet på ändå. Vilka hundar! Så vi körde vidare och kom så småningom fram till där spåret tog av till höger över sjön. Där såg jag faktiskt den röda skylten men det fanns ingen reflex på den! Då insåg jag att det varit likadant vid alla tidigare tillfällen då jag missat svängarna. Det är ren tur om du upptäcker en röd skylt i mörkret utan reflex på skylten!

Hundarna vilar på Hägginåsvallen
Hundarna på Häggingåsvallen

Så kom vi då äntligen upp till Häggingåsvallen. Klockan var över elva och det kändes riktigt skönt. Massor av ljus och marshaller så det såg riktigt inbjudande ut. Men var skulle jag ta vägen? Efter viss förvirring fick vi en parkering för natten. Funktionärerna gjorde verkligen sitt bästa och jag fick god hjälp. Tack Nicole och Peter! Hundarna fick halm och mat och åt som vanligt under hela tiden som en flock vargar. Sen rullade dom ihop sig i halmen och somnade som små lindebarn. Mellis, Sussie och Yenna hade för säkerhets skull täcken. Men nu var det i och för sig ganska milt - dock drog en sur vind ner från fjället. Bl.a. så blåste liggunderlaget iväg och jag såg så dåligt så det tog ett tag hitta det i mörkret. Jag pysslade med mat (åt kvällsmat runt klockan 01!) och började sedan fixa med sovplatsen i Jervensäcken. Det var allt lite bök att få in liggunderlaget, rulla ut sovsäcken och fram för allt ta av sig kängorna och ytterkläderna! Men det gick och jag kröp ner i ”liksäcken” och drog igen blixtlåset vid ½2.

Onsdag

Efter en god natts sömn kröp jag fram ur säcken strax före klockan sju. Hann precis säga Ha en bra dag  till Haagen innan han stack iväg strax efter sju. Jag tog det lugnt. Skulle ner till Lillhärdal – en sträcka på 77 km. Borde gå bra hinna ner dit innan mörkret. Hundarna åt sin mat med glupande aptit och rullade sen ihop sig och sov vidare. Det blåste betydligt mer idag så jag förstod att det var hårt väder uppe på fjället. Jag hann snacka lite med Inge innan han kröp in i sitt tält. Berömde honom för hans två supermysiga malamuter. Fick rapporter att Lone hade fastnat uppe på fjället. Hennes samojeder vägrade gå vidare och en skoter fick åka upp och hämta ner hennes spann. Just när hon kommit tillbaka stack jag iväg vid halv elva. Hundarna var jättepigga och hade inte fått några anmärkningar vid Robertas veterinärkontroll tidigare på morgonen. Idag hade jag Sussie och Yenna i led. Två av mina "arga" hundar! För två år sen gick Sussie den här biten i led tillsammans med Cookie i ganska så hård vind. Och detta på sitt första lopp i led. Hon sviktade aldrig. Yenna en osviklig kommandoledare. Två hundar med en del temperament och jävlar anamma i sig.

Så vi drog iväg uppåt genom skogen som glesnade allt mer ju högre vi kom. Ju längre upp vi kom desto mer blåste det också och snön yrde mer och mer. Ganska tätt snödrev så det var på nätten jag såg från en kryssmarkering till nästa. Vi kunde dock följa kryssmarkeringen och kom till slut till en röd skylt på vänster sida.  Men var fanns fortsättningen på leden?? Inga kryss eller blå skyltar eller något annat någonstans. Det var också svårt att känna igen sig från de tidigare gånger jag varit här. Snödrevet gömde alla konturet av landskapet. Men vad jag mindes så skulle vi högre upp så jag sa OK till hundarna och gav kommandot Vänster. Vi satte iväg uppför fjällsidan i blåsten som säkert låg på 10 upp till 15 m/s. Vi kom upp bland stenskravel  (Suck – där gick tävlingsbelagen!) och trevade oss fram i den småknalliga terrängen.  Hundarna ville gärna vika av med vinden men återkommande kommandon höll dom på rätt kurs.  Under över alla under så kom vi fram till en kryssmärkt led! Här skulle vi ta åt vänster ner mot Lillhärdal så vi satte iväg. ”I don´t know where we are or where we are going. But we are making good progress” som amerikanska militärer brukar säga. Ja vi gick stadigt framåt men efter ett tag blev jag allt mer fundersam om vi var på rätt väg? Så dök ett ledkors upp. Och där fanns t.o.m. blå skyltar på spåret till höger. Då insåg jag att vi hamnat fel på spåret och kört åt fel håll. Vi hade stött på PD160-spåret som här fortsatte ner till Häggingåsvallen. Efter en kort inre monolog bestämde jag mig för att ta det spåret tillbaka till checkpointen.  Efter en stund var vi tillbaka där.  Efter att ha gett hundarna snakks och själv ätit lunch bestämde jag mig för att bryta loppet. Hundarna hade gjort det fantastiskt bra och jag ville bara inte begära av dom att ge sig upp i snöovädret en gång till. Och jag hade tre unga debutanter i spannet som inte kunde pressas för hårt. Dom hade säkert gjort det men jag ville inte riskera att de ballade ut helt så jag också behövde beställa skoterhjälp tillbaka.

I efterhand så har jag verkligen grunnat hit och dit på den här biten av loppet. I efterhand är det alltid lätt att veta vad jag borde ha gjort. Till att börja med: Varför hade jag inte lagt in den här kritiska sväng-punkten på GPSen? Varför kollade jag inte mer noggrant att vi körde åt rätt håll när vi träffade på den kryssmärkta leden? Varför vände jag inte när jag kom till korset och visste säkert var vi var? Det var bara några km tillbaka till där jag kom upp på fjället…  Och när jag kom ner till Häggingåsvallen – varför stannade jag inte en natt till så kunde jag ha fortsatt till åtminstone Lillhärdal? OK – jag fick en hel del nya erfarenheter. En hel del dyrköpta erfarenheter...

Onsdag eftermiddag.

Så vi tog det lugnt på checkpointen hela eftermiddan. Det var förvisso fler spann som bröt här. I flera fall berodde det på att hundarna la av och inte ville gå vidare. T.o.m. ett spann med grönlandshundar hade fått stopp på fjället och övernattat där med föraren i liksäcken! Mina hundar sov gott i halmen och själv satt jag inne i stugan och drack kaffe tillsammans med Nicole och Peter och Roberta och det jättetrevliga par som ägde stugan och dessutom ställde upp som funktionärer. Björn gav sig av mot Lofsdalen med sitt malamutspann men de ville inte gå så han tuggade långsamt neröver. Strax träffade han på Britt med sina samojeder. De hade råkat i slagsmål och tre av dom var skadade och rätt nedblodade. En vit samojedpäls full av blod är inte så trevligt. Men vi hade ju veterinär på plats så Roberta tog hand om det. Jag hade försökt ringa Jörgen om hemtransport. Men han skulle just ut på campingtur med sina hundar. Och Maria var i slalombacken med barnen. Så jag fick ta det lugnt. Hellre vänta här än nere i Lofsdalen. Framåt fem fick jag tag på Maria. Jodå hon skulle komma. Hon skulle få låna Niklas släp och skulle strax åka iväg. Så jag spände för mina hundar och vi satte iväg mot Lofsdalen. Det skulle ta nån timme ner dit för min del. Vi hade kommit överens att mötas vid skoteruthyrningen. Den skulle man se från sjön. Men när jag kom ner på sjön hade det börjat skymma rejält. Någon skoteruthyrning kunde jag inte se. Jag åkte in till stranden och följde den en bit. Till slut svängde jag in där jag kunde se bensinmacken och campingen. Ringde Maria om den nya mötesplatsen.  Efter en bra stund så kom hon. Vi lastade hundarna. Brant isig uppförsbacke upp på vägen. Inte ens snökedjor hjälpte. Hitta en annan utfart där vi precis kom upp. Riktigt besvärlig väg till Särna. Första biten mycket snödrev och många gånger snödrivor över hela vägen. Puuh – efter en lång timmes resa var vi till slut tillbaka i Särna. Vilken resa! TACK MARIA för din hjälteinsats!!

Torsdag

Vi sov gott den natten. Lullade igång på torsdag morgon. Så kom jag på en strålande ide: ”Du Audi: Ska vi inte åka upp till Lövnäsvallen och kolla när Haagen kör förbi?!”  Sagt och gjort. Efter en tidig lunch stack vi iväg. Vi var uppe vid ettiden. Satte fart på elden vid checkpoint. Snackade med funktionärerna. Konrad kom förbi. Vi lastade upp en skoter i hans släp. Spanade ut mot det inkommande spåret. Konrad åkte iväg och kom strax tillbaka: ”Haagen är bara ett par kilometer bort”. Och snart kom han in till checkpoint. Hundarna såg väldigt pigga och glada ut och svansarna viftade. Men det hade varit en tuff resa från Lillhärdal. Ett par dm nysnö med mycket drivbildning. En renskock som tillfälligt tände alla cylindrar på spannet. Långa långa uppförslöpor sen nerför och sen en lång lång uppförslöpa igen. En mycket dryg etapp. Nästan alla hundar slafsade i sig soppan.

Sergio kollar Haagens hundar
Sergio kollar Haagens hundar

Sergio gick igenom hundarna och sen bestämde sig Haagen för att droppa Sarek och Snow Queen. Sarek hade problem med höger skuldra och Snow Queen var lite uttorkad. Vid fem drog Haagen iväg de återstående 48 km till Särna. Jag måste säga att jag var riktigt avundsjuk på honom. Det kändes helt tomt i maggropen. Han var kvar på spåret och själv fick jag ta landsvägen tillbaka till Särna med bil… Med två vovvar bak i bilen. Vi var uppe länge på kvällen där i Särna. Jag visste att det inte var mobiltäckning förrän på hitsidan Vedungsfjället. Men vi kunde inte nå Haagen med telefon så vi antog att han övernattat på vägen. Vid midnatt gick vi och la oss.

Fredag

Klockan var åtta på fredag morgon då vi fick Haagen i luren. Han hade 15 km kvar och hundarna gick riktigt bra. Jag meddelade Dan att han var på ingående och gick sen ut till målfållan. Vi behövde inte vänta så länge. Plötsligt dök han upp i backen upp mot mål! Jösses vilken bragdinsats av min kompis! Jag och Audi var de enda som tog emot vid målet. Men jag hoppas att våra gratulationer värmde desto mer. Snart kom Dan ut från vandrarhemmet och Haagen kunde blåsa röda(gröna) lyktan. Ja han var verkligen nöjd. Tacka för det! Grattis Haagen!! 

Haagen mot mål
Haagen mot mål

Raya och Striker
Raya o Striker - Haagens ledarhunda

Domaren välkomnar Haagen
Domarn välkomnar Haagen

Musher Dinner

Fredag kväll var det då avslutningsmiddag i skolmatsalen. Ett verkligt lågvattenmärke för det här Polar Distans. Efter en väntan på över en timme dukades äntligen maten fram. Det var mos (pulvermos typ Euroshopper eller i bästa fall Felix?!) samt en köttgryta. Som i och för sig var god men portionerades ut som om vi var på Röda Korsets matutdelning i södra Sudan. Jag drog en vinstlott och fick 3 köttbitar medan Haagen hade sämre tur och fick hålla till godo med två köttbitar.  Men vi hade ändock riktigt trevligt. Även i år satt domaren Lennart vid vårt bord. Och som värmlänning hade han inte svårt att hålla låda. Trots att jag inte fullföljt loppet fick jag en PD-banderoll och minnestavla.

Hemresa

Så var veckan över och dags för hemresa. Gott om tid att filosofera över årets Polar Distans. Först som sist: Hundarna hade varit jätteduktiga. Alltid nio spända draglinor. När vi exv tisdag kväll kom upp till Häggingåsvallen så var dom fortfarande lika entusiastiska och jobbade på och ville vidare. Efter 120 kilometer! Jag undrade i mitt stilla sinne hur länge de skulle fortsätta innan de gav upp??  

Franl på checkpoint
Frank powernappar på checkpoint

Gamle Frank på 11½ år som galopperade alla 120km första dan. Outslitlig Duracellhund. Stålmannens brorsa, min egen Ninja Warrior. Häftigt mannen! Sa jag att han är polarhundchampion?! 

Där var ett gäng veteraner med förutom Frank, Yenna och Sussie,  Lisa, Casper och Sluggo. Alla dessa gjorde en helgjuten insats. Lisa gick i led tillsammans med Yenna hela första dagen. Sussie och Yenna i led dag två. Casper och Sluggo gjorde sitt jobb utomordentligt väl och bara tuggade på hela tiden Ett strålande betyg för en slädhund!

Nykomlingarna klarade sig otroligt bra. Var positiva och glada hela tiden. Mellis fortfarande ganska så barnslig och trasslade lätt till det. Hade till och från focus riktat mot andra saker än att dra. Molly jobbade focuserat och kändes som en färdig slädhund. Och så Malvin.- Stor-Malvin!! Alltid glad. Alltid positiv. Alltid ett stort flin i hela ansiktet. Som när vi kom upp till Häggingåsvallen och han fortfarande var lika entusiastisk och hade säkert fortsatt 12 mil till. Jobbade hela tiden till synes helt utan ansträngning. Stor och stark. Vilken metallgutt! När jag tänker på vad dessa tre syskon ska prestera nästa säsong så ler jag ett stort belåtet inåtvänt leende.. .

Ja nästa år? Att inte fullfölja PD300 grusade ett enormt berg av förväntningar. Och skapade en stor revanschlusta. Hundarna har kapacitet. Absolut. Om ett år kan jag ha alla hundar med (utom Frankiboy) och mina unghundar har säkert mognat en hel del både till kropp men framför allt till själ. Dom är värda att få fullfölja en sådan här utmaning. Jag har fått en del dyrköpta erfarenheter. Och vet mer vad ett sådant här långlopp handlar om. Men samtidigt är den största utmaningen att få tid och energi till all träning som krävs. Och att plocka fram den oerhörda motivation som krävs varje dag under ett helt år. Men samtidigt är det vägen som är mödan värd.

Tack hundar för er storartade insats under PD300!

Hundarna på väg upp för Vedungfjället
Hundarna på väg uppför Vedungfjället

 

 

 

Berättelser

  • Vildmarksracet 2014
  • Amundsen race 2013
  • Polar Distans 2012
  • Drevdagen februari 2010
  • Polar Distans 2010
  • Fulufjäll 2009
  • Vedjeön mars 2009
  • Polar Distans 2009
  • Drevdagen o Nornäs feb 2009
  • Drevdagen jan 2009
  • Beaver Trap Trail 2008
  • Nornäs-Femunden 2008
  • Bjursås 2007
  • Baståsen 2007
  • Slädhundsveckor 2007
  • Drevdagen 2007
  • Femunden 2006
  • Drevdagen 2006
  • Fulufjäll 2005
  • Bygget av hundgårdarna 2004
  • Römonysaetern 2000
  • Fulufjäll 1997
  • Fulufreak på Fulufjäll
  • Njunjes