Candyman's kennelSiberian husky till arbete och vardagsglädje |
 |
Römonysaetern 2000
Måndag 20 mars 2000.
Vissa turer börjar ju inte så där alldeles bra. Pulkan var den 26 år gamla Rimforspulkan – ihop-plastad i källaren i Gävle och på premiärtur från Kvikkjokk upp till Njunjes april 1974. Skidorna var de gamla röda Elanskidorna. Bilen var den helt nya Verson som knallat på riktigt bra hit upp. Hundarna var de 11 månader gamla husky-grabbarna. Turisterna var två medelålders tyskar som just fått veta att jag skulle en bit norröver med tält och allt. Platsen var parkering allra överst på Rømonysætern. Nu var väl Grabbarna lite extra otåliga. Väntade bara på startsignalen där jag stod lite vinglande och spände på dragbälte och ryggsäck och skidor. Plötsligt drog de till åt höger och så låg jag där. Tyskarna stirrade misstroget på mig, mumlade nåot på tyska och skidade iväg. Min högra pjäxa i en konstig vinkel mot skidan. Tack och lov var foten inte bruten. Det var bindningen som slitits loss av Grabbarnas ryck. Så jag fick direkt nytta av min nya utrustningspryl: en Letherman-kopia jag fått av Celebra som mutgåva i julklapp. Träet i skidan var halvmurket. Tre nya hål fixades och bindningen skruvades fast och så for vi iväg.
Första biten är en hyfsad uppförsbacke, så jag hade viss koll på läget. Efter krönet lyckades jag få till en behärskad färd nerför backen. Men sen gav Grabbarna järnet upp mot Stötfjället som vi bara susade förbi och fortsatte upp mot Litlerøsjön. En knapp timme från bilen bromsade vi in framför raststugan. Jag pustade en stund, konstaterade att klockan var strax före fem. Så det var väl lika bra fortsätta upp mot Liltleröåsen. Här var leden inte markerad, men vi följde ett par dygn gammalt skidspår som tycktes gå i rätt riktning. Men pö om pö vek spåret av i mer nordlig riktning och snart förstod jag att vi måste ändra kurs. Det gick bra en stund, men sedan kom vi in i genombrottsföre. Allt blev jättejobbigt och mitt i allt lossnade högerskidan. Jag hade tur och kunde rädda all skruvar. Men vi var mitt ute på ett stort öppet område. Inte bra om det skulle bli storm. Så vi slet som djur ett hundratal meter till innan vi nådde en björkdunge. Där slog jag upp tältet och fixade mat och allt och var svettig och frös en hel del. Och när vattnet kokade för kvällskaffet upptäckte jag att jag glömt kaffet hemma! Så det var i ganska dyster stämning som jag kröp ner i sovsäcken och Grabbarna rullade ihop sig på sitt lilafärgade liggunderlag. Vi lyssnade en stund på en riptupp som spelade i närheten innan jag försjönk i en huttrande dvala. Natten blev ganska kall så jag fick sova i dunjacka och termobyxor i den lite för tunna dunsovsäcken.
Tältläger nära Litlerøåsen
Tisdag 21 mars
Morgonen blev ganska lugn. Kröp ut ur tältet vid sju och tackade för soligt och fint väder och fixade frukost. Pejlade in vår position med hjälp av kompass och svårbestämbara fjälltoppar runt omkring. Skidbindningen skruvades ånyo fast i ytterligare nya hål. Så packades pulkan och vi drog tillbaka i samma skidspår. Jag genade över ett myrstråk och hamnade i lite björkskogsbekymmer innan vi kom ut på myrmarkerna nedanför sjön. I god tid före lunch var vi tillbaka till stugan. Här var varmt och gott och en titt i gästboken visade att de tyskar jag träffat nere vid parkeringen dagen innan legat i stugan under natten. Det var inte svårt att sitta inne i stugan och äta lunch och må gott. På eftermiddan tog vi i alla fall en tur upp till vindskyddet vid Petrograd. Det var ganska litet med glest brädgolv. Men en kamin och ett par britsar med ruffiga madrasser. Vi fortsatte norrut längs spåret mot Lissfjället. Så länge det gick lite uppför eller plant hade jag viss kontroll över läget, men så fort det bar utför var det tyngdlagen och försynen och Grabbarna som regerade. Efter en minst sagt vansklig sista sluttning så var vi åter vid stugan. Bland det rikliga förrådet på stugans "mathylla" hittade jag en påse frystorkat kaffe. Nöden har ingen lag så snart satt jag där åter och läste och drack kaffe och gassade i värmen från kaminen. En snabbt vanebildande sysselsättning! Så drog det sig mot kvällsmat. Jag tände köket och började koka frystorkad mat. Grabbarna sov på golvet men så reste de sig upp och spejade ut genom fönstret i söder. Jo faktiskt såg jag där en hund! Efter att ha bundit upp Grabbarna gick jag ut. Det var Tor Arne Myrheim med 8 husky-hundar och fru och barn som på en ledig dag dragit hit upp. Han hade 35 hundar hemma i Trysil och levde på att köra turister med hundspann på vintern. På sommarn ordnade han flottfärder nerför Trysilelva. Hans son – Bror Zacharias – var bara några år gammal. Hans fru hette Jane Lene Øien och jobbade som journalist på lokaltidningen. Så från ensamhet förvandlades kvällen till norsk konjak och trevligt samspråk med mycket draghundsprat till en bit efter midnatt.
Raststugan vid Litlrøsjön
Onsdag 22 mars
Det blev en ganska slö förmiddag. Jag linkörde hundarna en sväng neråt Litlrøåsen som jag dock aldrig hittade! Jag hade nog följt Tor Arnes spår som går strax öster om stugbyn och sedan norrut mot gränsen uppe vid Nordsjön. Det kändes frestande att stanna kvar i stugan, men efter lunch packade jag ihop och tog spåret ner mot Stötfjellet. Det gick galant. Grabbarna drog perfekt och det var bara att stå och staka då och då. Halvannan km innan Stötriset gick det som en elektrisk stöt genom hundarna. Sumo spejade ihärdigt åt höger. Fanns det något där? Jo faktiskt, ett konstigt djur en bit upp på fjällsluttningen. Men vad var det för nåt? För stort för att vara räv. Gary Paulsens förfärliga skunkar kunde det ju inte vara! Djuret hasade sig nerför slänten och då förstod jag att det var en bäver! Strax nådde den en bit öppet vatten i bäcken och dök ner. Vid det laget satt jag på snön och höll krampaktigt i linorna. Grabbarna var helvilda och hoppade och skrek. Efter en god stund hade de lugnat ner sig lite så vi kunde fortsätta. Dock i ett klart upphetsat tempo.
Vi kom ner till Stötriset och rundade fjällkanten och fortsatte spåret västerut mot Bittersætra. Här går spåret stadigt uppför, men när vi kom upp på åsen kom nästa prövning: En ren sprang iväg norröver och nu var det helt klippt. Grabbarna var helt vilda och det slutade med att jag fick gå till fots de sista h undra metrarna tills vi hittade en tältplats invid en gran. Detta var ju nästan som att komma hem. Fjällkanterna i väster var bekanta och i nordväst syntes Sölnfjellets profil. Och jag visste att telefonen fungerade och som vanligt såg vi solen gå ner i väster allt medan maten kokades och kvällskylan trängde sig på. Redan före åtta låg vi väl påpälsade i tältet. Natten blev mycket kall. Varje gång jag skulle vända mig om vaknade jag till och kollade läget: Ligger jag på liggunderlaget? Är mössa och huvan på? Termometern visade –14o när vi steg upp vid sexdraget.
Tältplatsen nära Bitteråsen
Torsdag 23 mars
Det blev lite segt i morgonkylan, men det mesta gick på rutin även denna morgon. Kockan åtta var allt packat och djupfrysta pjäxor på plats på fossingarna. Pjäxorna tinade för övrigt aldrig upp nåt mer den dan. Men nu var klockan ganska så tidigt och det ar bara en 15-20 minuter ner till bilen. Så jag tog spåret först upp mot Petrograd och sedan ner till Litlrøsjön. Det blev en härlig tur. Fint väder, lagom kallt och inga branta nedförsbackar. Upp till Petrograd gick det helt perfekt och de 6 kilometrarna tog bara 45 minuter. Sedan någon halvtimme ner till Litrøsjön där stugan var helt tom. Resten av förmiddan blev det eldning i kaminen av björkveden köpt färdig i säck och dittransporterad med hundspann. Jag tullade ännu mer på kaffeförrådet och läste i min bok. Den halvliter vin som stod på en hylla lät jag dock stå. Lite moral måste man ha! Efter lunch åkte vi ner till bilen. Det tog inte mer än 35 minuter fram till där backen ner mot vägen började. Som du förstår gick jag till fots nerför denna ganska branta backe.
Slut!