Candyman's kennelSiberian husky till arbete och vardagsglädje |
 |
Sumo
 |
f. 1999-04-27 |
Min fina Sumo. Kullbror med Getz. Vi hade tänkt oss att starta med en hund. Men efter viss påtryckning från Per så blev det två. Det ångrade vi aldrig. Dom här två kullbröderna belv verkligen världens bästa kompisarf. Och som dom busade med varandra. Dom var ganska olika till temperamentet. Sumo var hur kolugn som helst. En stolt hund med obotligt självförtorende och han blev aldrig upphetsad för nåt.
Som när vi gick förbi grannen och deras lilla bjäbbiga hund kom utspringande på vägen. Sumo var just då sysselsatt med en högintressant nosning på vägkanten. Han fortsatte obekymrat att nosa medan grannens hund stod några dm ifrån och bjäbbade för fullt mot honom. När Sumo ansåg sig färdig med sitt nosande lyfte han på huvudet. Vände nosen mot den lille hunden (som om han först nu såg honom) och gav till ett grovt VOVVV! Graannens lille hund gjorde en kullerbytta, tvärvände och sprang skrikande tillbaka till huset. Jag fick förklara för grannen att han aldrig rört deras hund utan att den bara blev rädd. Sumo var väldigt stolt må jag säga!
När Sumo var halvtannat år gammal drabbades han av några epilepsianfall. Han fick medicin och fungerade riktigt bra hela hösten. Men söndan för jul fick han ett lånvarigt anfall som aldrig gick att häva. Targiskt att en så himla fin hund måste sluta sina dar så tidigt. Och på detta sätt. Det mest beklämmande var nog att se hur han förändrades mentalt. Självförtroendet för denna stolta och självsäkra hund bröts ner totalt. Och han blev en spillra av sitt forna jag.
Man säger ju ibland att djur inte kan sörja. Slitsnack! Att se hur Getz sörjde sin bästa kompis var rent rörande och beklämmande. Och detta trots att han hade ett par andra hundkompisar kvar. Det tog flera månader innan Getz kom äver förlusten. Och jag tror att hade blivit en tryggare hund resten av livet om han haft kvar sin kompis. Sumo - vi glömmer dig aldrig...