Candyman's kennelSiberian husky till arbete och vardagsglädje |
 |
Polar Distans 2010
Mot mål! foto Haagen Björgum
Bildspel Poalr Distans 2010
»
Prolog»
Första etappen»
Lofsdalen»
Andra etappen»
Epilog»
Prolog.
Förra årets PD var en enorm upplevelse. Ett helt år av mentala förberedelser, oändliga timmar av frostbitande träning med hundarna, utrustningslistor som skrevs och justerades och justerades på nytt. Sedan all packning som packades och packades om och packades ner. Hur hela detta års förberedelser till slut fokuserades till starten och loppet i Särna. Och den obeskrivliga lycka och stolthet och förundran över dessa otroliga hundar som jag kände när vi körde de sista kilometrarna fram till mållinjen under en mörk natthimmel i nåt slags euforiskt rus och tårarna trillade ner över kinderna.
Så nu var det dags igen: Nu hade väl inte träningen varit fullt lika bra som i fjol. Vi hade fått ihop 1400km jämfört med 1800km i fjol. Och kanske inte lika många långa rundor. Jag kan skylla på valparna och det tidvis svinkalla vädret. Men hundarna var pigga och glada, alla friska och packningen kändes mer självklar än i fjol. Vi åkte upp till Särna på söndan, fick precis samma parkeringsplats som i fjol. Delade en liten stuga med Haagen och Aud-Kristin. Utrustningskontroll och veterinärbesiktning gick ursmidigt. Vi var klara för start!
Första etappen
Särna - Lofsdalen 68km.
Starten var mycket välorganiserad. Jag kunde starta direkt från bilen med god hjälp av tre funktionärer samt Karen Kolbeck. Släden upplevdes inte riktigt lika tung som i fjol och nu hade jag sju hundar: Casper och Cookie i led, sedan Sussie och Yenna, Sluggo och Frank samt Jocke. Vi hade bara hunnit en liten bit in i skogen på andra sidan sjön när Elvelina susade förbi. OK – nu var jag ju inte där för att tävla. Det är bara att gratulera henne till en otrolig sluttid på 10½ timme fram till mål! Spåret löpte på. Blev omkörd av Malin och sen Fredrik. Det kändes som att hundarna gick bra och vi fortsatte framåt. Lite spännande var det när vi först passerade tätt intill ett hygge och sedan kom ut på en nyplogad väg ett par hundra meter. Bromsen tog knappt men jag hann ändock svänga in spannet till vänster nere i kurvan. Flera åkare fick trubbel i den svängen. Vi fortsatte och jag kunde känna igen flera platser längs spåret. Passerade den myr där jag stannat och snackat i fjol. Men nu fortsatte jag ytterligare en bit och stannade strax före Dalkojan just där spåret passerar förbi de höga grusåsarna på vänster sida. Hundarna slukade sina laxbitar och Frank började förstås genast gapa och skrika och ville vidare.
Här fick jag göra en omflyttning i spannet. På vägen hit hade Casper vid ett antal tillfällen kräkts. En ljusgul klar kräkning. Jag tror inte att det var vanlig magsjuka. Kanske mer nån typ av stress-kräkning? Varje gång han skulle stanna fick jag ju stanna hela spannet. Och sen snappade han snö hela tiden och då vart det stopp igen gång på gång. Så för att få bättre fart på spannet och låta Casper gå i en mindre utsatt position satte jag ner honom i swing och Sussie fick gå upp i led bredvid Cookie. Där blev Sussie kvar sen ända fram till mål. Och även om jag hade mina tvivel från början så överträffade hon sig själv flera gånger om. Hon tvekade aldrig, missade inte ett kommando och gjorde en del bragdartade insatser.
På väg upp mot Morvallen
I år kändes faktiskt inte backarna från Dalkojan och sen upp till Morvallen fullt lika blodtörstiga som i premiärloppet. Även i år stannade vi på vägen just före den röda svängskylten upp mot höger. Konstaterade att även Christer stannade här strax framför mig. Hundarna slukade sina snakks även nu. Jag hade med laxbitar och bitar av kycklingfile som snakks. Sedan hade jag även fått ett par Troll-korvar av Haagen och dessa älskade hundarna. Det var aldrig mer än 1½-2 timmar mellan varje snakkning under hela turen. Vid Morvallen ankrade jag upp för en lite längre paus. Jag åt min halva pizza som jag tagit med från gårdagskvällen. Hundarna vilade längs draglinan. Utom Frank som gapade hela tiden och ville vidare. Pratade en del med ”funktionären-från-Nykroppa” som blev skjutsad runt med skoter i området. Just innan jag stack vidare körde norrmannen Lars Fredrik förbi med sina 12 malamuter.
Över fjället mot Lofsdalen
Vi hade en härlig tur över fjället. Fina spår fint väder och hundarna gick fint. Casper fungerade bättre och kräktes knappt nåt mer fram till Lofsdalen. Men jag började bli rätt orolig för att han skulle kunna bli uttorkad. En härlig tur som sagt men eftersom man ser spåret så himla långt framöver så kan det kännas som en evighet ibland innan man kommer fram till nästa punkt. Såg en och annan skoter på håll men i stort sett lugnt. När vi kom ner mot Hågntjärn såg jag på håll norrmannen ta spåret snett upp mot höger i stället för att svänga tvärt tillbaka åt vänster. Oh boy att vända ett tolvspann! Efter Hågntjärn följde en lång transportsträcka på ett väldigt brett och välpistat spår ner till Lofsdalen. Mötte en hel del skotrar och alla tog väl inte så stor hänsyn till hundarna. Syntes att de blev mer och mer bekymrade för varje gäng som drog på förbi. Till slut ut på sjön sjön och över till checkpointen. Riktigt härligt att se hur jag kunde dirigera hundarna med röstkommandon så att de följde rätt rutt över sjön. Fick en bra plats att sätta upp hundarna eftersom jag tänkte stanna en bra stund och vila Casper och de andra hundarna. Berättade om norrmannen för funktionärerna (om de skulle börja sakna honom). Och att jag ville att veterinären kunde titta på Casper för att se om han var uttorkad.
I Lofsdalen och veterinär Lussekofta.
Rast mellan 15.53 – 05.45
Jag hade bara hunnit sätta upp hundarna på stake outen när veterinären kom upp till mig. Det var en av de italienska veterinärerna. Jag har inte greppat vad han hette så jag kallade honom ”vet Lussekofta”. Jag förklarade hur det var med Casper. Dessutom hade jag till min bestörtning sett att Jocke stod och lyfte höger framben och inte ville stödja på det. Så han kollade Casper. Kanske lite uttorkad men inte så farligt. Så jag vätskade honom med vatten blandat med näringspasta resten av kvällen. 10ml var 15 minut gjorde nog uppåt 150ml totalt. Det var värre med Jocke. Han reagerade rejält på böjprov. Lussekofta gick igenom de andra hundarna också och vi kunde se att Cookie reagerade lite på båda frambenen. Den här veterinären var sannerligen bra. Han var verkligen duktig (hade varit vet även på Femundloppet) och fram för allt så hade han en bra inställning. När han var klar med undersökningen så diskuterade vi alla hundar och han kom med en rad goda råd. Men överlät beslutet på mig. Så jag bestämde att stanna till tidig morgon och droppa Jocke från spannet. Lussekofta skulle komma kl 03.00 och kolla hundarna innan jag åkte vidare. Marie var verkligen en superbra funktionär. Eftersom jag skulle stanna så länge så fick jag en överbliven halmbal. Hon fixade så att Jocke kunde åka med henne tillbaka till Särna. Hon fanns alltid där när man behövde fråga om något. Vid halv elva kunde äntligen Yenna koppla av och lägga sig ner och vi fick några timmars vila. Det var ca -10 på kvällen så vi behövde inte frysa. Lussekofta kom exakt kl 03.00 och allt såg bra ut. Cookie reagerade knappt något och Casper var helt OK igen. Så det var bara att ge hundarna soppa och fixa lite egen frukost, packa ihop och ge sig iväg. Vi var fyra spann som skulle iväg ungefär samtidigt och Marie organiserade avfärden på bästa sätt.
Andra etappen
Lofsdalen – Särna 93km
Det var just i gryningen vi startade. Vi hade fått bra instruktioner hur vi skulle hitta spåret och det gick galant. Jag hade pannlampan på för att fånga in reflexerna på spårmarkeringarna som stod hela vägen längs spåret bort över sjön. Efter någon km överraskade Cookie mig verkligen. Visserligen är hon veteran som ledarhund men ändå. Vi kom till ett område som genomkorsades av otaliga skoterspår. Cookie och Sussie i led tittade sig lite vilset omkring. Var gick nu det rätta spåret? Jag lyste med pannlampan framöver och hux flux fångade den in en reflex en bit fram. Till min häpnad så fokuserade Cookie blicken på reflexen och fortsatte stadigt rakt emot den. Hur hade hon lärt sig det??
Vi vek av från sjön, följde den lilla vägen österut. Tog av vägen upp mot Häggingåsvallen. Där kom jag ikapp Rasmus och Henrik men stannade några minuter och lät dom få lite försprång. Jag satte iväg och kom snart ifatt dom. Stannade igen och på det viset körde vi upp till Häggingdalsvallen. Här stannade både dom och jag för att snakka. Klokt ur strategisk synpunkt eftersom vi nu skulle upp över kalfjället igen. Jag pratade en del med dom och vi bestämde att jag kunde köra förbi innan dom startade. Så jag gav mig iväg. Det gick stadigt uppåt och det började blåsa allt mer ju högre upp vi kom. Björkskogen glesnade och vi hamnade i ganska hård vind som kom snett framifrån höger. Med blåsten följde också ett rejält snödrev. Hur skulle Sussie klara detta? Hon som inte gått i led mer än några gånger? Men hon och Cookie var superbra. De stretade på genom snödrevet och genom drivorna som här och var lagt sig över spåret. Nån gång tittade dom tillbaka på mig men när jag ropade ”Det är bra! Gå på bara! Duktiga hundar” så stretade dom vidare. Jag kom ihåg att det inte var alltför långt upp till den plats där vi skulle vända tillbaka ner längs fjället så jag hjälpte till och sparkade på och uppmuntrade hundarna. Hux flux var vi uppe vid Häggingfjället och vände tillbaka mot sydost och fick vinden i ryggen. Efter ett par tre km kom vi ner i en svacka och där var det nästan vindstilla!
Sen följde en ganska lång sträcka över myrar och över fler myrar och över ännu fler myrar. Spåret var bra, solen sken en del och hundarna knallade på och allt kändes prima. Jag sparkade och sparkade för att hjälpa hundarna. Jag tänker att jag sparkade gott och väl 120 km av hela loppets 162 km. Efteråt kändes benen som ett par telefonstolpar i betong! Äntligen kom vi ner i lite riktig skog och strax därpå nådde vi avtaget för 160km banan. Vi orkade bara en liten bit in på spåret så stannade vi för en rejäl vila. Bara ett par hundra meter före rastplatsen i fjol. Frank var här riktigt trött men alla hundar åt det mesta av AD-soppan som de fick. Jag tog en kopp kaffe och efter 45 minuter började jag rusta för att ge mig iväg. Hela denna dag tog jag god tid på mig. Pressade aldrig hundarna och tog raster ofta och länge. Allt för att alla hundar skulle ta sig i mål i god form. Det fungerade också helbra för Casper som inte kräktes en enda gång fram till Särna. Just innan jag skulle lätta ankaret kom Rasmus och Henrik förbi så jag stannade ytterligare några minuter.
Rast vid Lövhögen
Efter Petsamo var det verkligen myrland. Ett brett hårt spår som ringlande sig fram över myr efter myr. Efter en oändlighet nådde vi Lillhärjåbygget och sen ännu fler myrar innan spåret gick uppför mot Lövhögen. Det var inte så himla långt till Lövhögen men jag stannade ändock där en hel timme. Själv måste jag ta lunch innan turen över det sista fjället och vidare ner mot Särna. Vi rastade på precis samma ställe som i fjol. Det var en varm dag med flera plusgrader. Hundarna mådde gott och efter en lång stund kunde t.o.m. Yenna koppla av och lägga sig ner. Men till slut så lyfte jag ankaret och vi satte av. Fortfarande med Cookie och Sussie i led. Men de stretade obekymrat vidare. Uppför de första backarna och sedan över fjällryggen upp till rastkojan på Vedungsfjället. En lång vit sträcka där bara kryssmärkena bröt av det vita. Nu kändes det nästan som att vi var hemma. Bara utförsbacke kvar! Men det var ganska många myrar kvar så vi knallade vidare och vidare och vidare. Ner längs fjället och ner i den första glesa skogen. Här blev spåret riktigt brett men å andra sidan ganska så moddigt. Men aldrig så mjukt att det bröt igenom. Passerade en rastkoja. Förbi en plats som trampats upp av en renskock. Nu började hundarna få upp farten mer och mer. Alla gånger så visste de på nåt vis att det inte var så långt kvar. Jag körde förbi en del B-spann och vi kom in på den sprintbana som vi körde för några år sen. Närmare och närmare checkpoint Sir Michael och plötsligt var vi där! Det var för övrigt här som Haagens spann jagade upp en katt i ett träd och sedan sprang runt trädet tills de snott in sig totalt. Vilken mardröm! Jag stannade bara nån minut och fortsatte ner på Särnsjön utför ett ruskigt brant spår sista metrarna. Stannade så att Greger kunde köra förbi med sitt tolvspann och lade mig sedan på rulle bakom honom fram till målet. Visst var det underbart! Snart framme vid mål! Men i fjol när jag körde den här sista biten i mörkret så var det en magisk upplevelse som svårligen kan överträffas. Jag försökte prata med hundarna och berömma dom. Men rösten fastnade i halsen när jag tänkte på hur otroligt duktiga hundarna varit. Fick dirigera hundarna den sista svängen fram till strandkanten och sedan den sista backen upp mot mål. (tänk att det skall djävlas med en backe in i det sista!) Det var underbart att se Rose-Marie igen men i år var det ganska mycket folk vid målet som hurrade och tjoade och skrek. Haagen hade kommit i mål mitt i natten så han var på plats och fotade och tog emot mig.
Epilog
Haagen nyklippt efter fullföljt lopp.
Jag var jättenöjd att jag kunde lotsa hundarna i mål trots att alla inte var i bästa form. Jocke mådde som en prins när jag gullade om honom i hundtrailern. Efter någon dag så haltade han inte längre på sitt framben. Flera av hundarna var rätt stela efter loppet men hämtade sig ganska snart. Vi hade ett par lata dagar innan musher dinner på fredag kväll. Vi satt vid samma bord som domaren. Han var en utomordentligt trevlig karl och det visade sig att han bodde i Karlskoga. Alla fick sina plaketter och flera fick priser. Bl.a. fick Niklas pris av veterinärerna för bästa hundvård. Grattis till ett verkligt hedersvärt pris! Sen skulle det dras pris på startnumren. Fredriks dotter fick dra men det första startnumret hade åkt hem. Och det andra. Och det tredje. Det fjärde numret var 27… Men det var ju mitt nummer! Jag visste inte vad det skulle bli för nåt pris. Kanske ett halsband från MR?? Anders såg ytterst nöjd ut då han berättade att priset var en fri deltagaravgift i PD 300!!! Jösses! Vad skulle jag med det till?? Men OK det var ju ändock värt 3500kr. Men hur skulle jag kunna få ett startklart spann till PD 300? Det är tillräckligt omöjligt svårt att träna ett spann för PD 160! Men tanken har grott sig fast. Kanske är det ändock möjligt? Kanske om några år då kidsen där hemma har vuxit till sig och hunnit gå lite MD-lopp och nåt PD 160? Kanske? PD 160 är trots allt för mig ett mål och en utmaning. En utmaning att göra det omöjliga. Att ha PD 300 som mål och utmaning skulle verkligen vara nåt i hästväg. Eller ska vi säga hundväg! Vi får se. Viljan lär ju kunna försätta berg.
För övrigt hade Haagen lovat före loppet att han skulle klippa sig om han fullföljde loppet. Och han är förvisso en man som håller ord! Vi hittade inte nån frisör i Särna men väl hemma så gjorde han slag i saken. Starkt gjort Haagen! Men det blir inte tal om att dela stuga eller gå ut på den lokala pizzerian innan håret är tillbaka!
PS. Nu kom jag faktiskt inte allra sist i klassen. Henrik Söeborg kom strax efter mig. Men han hade ett par malamuter med i sitt spann så trots allt så var jag nog sist – men lyckligast!