Candyman's kennelSiberian husky till arbete och vardagsglädje |
 |
Polar Distans 2016
| « Prerace |
Etapp I |
Etapp II » |
Veterinärkontrollen gick bara bra. Stora starka Mikki fixade veterinärkontrollen och kunde följa med. Men Abby hade ätit lite dåligt efter sin magsjuka veckan före. Så till slut fick hon vara kvar i Särna med Handler Hans. Och Maggie kom med i spannet i stället. Trots att hon under första tiden som draghund hade hittat på en hel massa hyss. Till exempel kastade hon sig ner i diket ibland när hon gick i spannet. Och låg där och rullade sig och bara drogs med. Men nu fick hon chansen.
Sniper har ätit och skitit perfekt!
Släden packad och klar för start
Här har vi just startat. På väg nerför backen ut på sjön.
Kontrollen av utrustningen gick också bra. Freddie prickade av listan och allt fanns med. Till min smala lycka så fick också allt plats i släden. Mycket tack vare att vi i år kunde lägga depotsäckar med hundmat uppe på checkpoint. En annan bra nyhet för året var också att det var inga bestämda starttider. Utan man kom överens med Jimmy när man var klar för start och fick då hjälp fram till startlinjen. Så 10.19 drog vi iväg. 90 grader höger, nerför backen och ut på isen. Men nu var det ett litet aber. Yenna gick i led tillsammans med Malvin. Och hon hade börjat löpa för bara ett par dar sen. Malvin var verkligen intresserad. Redan innan vi kommit över sjön så uppvaktade han henne så rejält att det blev en del lintrassel. Sedan hade vi lite mer strul i början av etappen, men efter några mil så tröttnade han på frieriet.
På första snakket. Yenna och Malvin i led
Mikki och Molly
Spåret var på sitt sätt ganska nytt. Det följde i och för sig kända skoterleder, men nu gick allt åt motsatt håll. Dessutom fanns det några korsningar uppe på fjället där man skulle ta olika vägar beroende på vilken etapp man körde. Men det ska sägas att banan var väldigt väl skyltad med dubbla svängskyltar före och dubbla bekräftelseskyltar efter varje korsning. Först körde vi nere i skogslandet. Kom sen lite högre upp och här började myrarna. Myr efter myr efter myr.Dom tog aldrig slut! Stannade på en myr och snakkade hundarna. Blev då omkörd av Rigmor. Lite kuriosa: Hon hade glömt selarna hemma, så hon fick låna några av mig och en del andra mushers så hon kunde starta loppet. Vi fortsatte över fler myrar. På morgonen hade det varit rätt klart väder och lite kyligt. Men sen hade temperaturen stigit. Nu mitt på dan var det just under nollan. Hundarna gillade inte alls värmen och jag kunde riktigt se hur de kroknade.
Så kom vi äntligen fram till korset där spåret vände till höger och klättrade sedan stadigt uppåt. Och uppåt och uppåt. Vi kom upp på kalfjället och kunde långt där borta se Blåsut - stugan vi skulle passera. Och det gick rätt smidigt att komma upp till stugan. Där svängde vi av och hade en bra utförslöpa ner mot Lövhögen. Den "ganska smala bron" enligt banbeskrivningen var samma gamla breda bro som tidigare. Snart var vi på spåret västerut. Passerade tallen där vi stannat för några år sen. Fortsatte ytterligare en bra bit tills vi hittade en lämplig plats att stanna på. Här blev det en längre break där hundarna fick dubbla snakkportioner och jag lite fika.
Så fortsatte vi och nu blev det en dryg etapp över till Morvallen. Först stadigt uppför på lösa spår. Det blåste bara en svag vind och ingen nederbörd. Men på bara några minuter så blåste spåren igen. Och jag sparkade och sparkade. Riktigt drygt upp till nästa kors. Sedan en lång bit i svagt utför fast på skrå. Alltså den som uppfann skråkörning med släde måste ha varit en riktig sadist! Tack och lov planade det ut efter ett tag. Men strax därpå blev det en oändligt lång slakmota upp till nästa kors. Det tog sån tid att komma dit så jag trodde länge att jag lyckats missa korset. Men till slut kom vi dit och svängde söderut. Först en lång lång nerförsluta, förbi lite fjällbjörkar och sen en lång, lång, lång uppförsluta upp till spårets högsta punkt. Här nånstans hade jag en otrolig utsikt bårt mot Nipfjället i solnedgången!
Spannet på väg upp mot spårets högsta punkt 940 möh
Och jag sparkade och sparkade! Men vi kom dit till slut. Vi körde i full fräs ner mot Morvallen, passerade raststugan (där jag tältat med Sniper en sommardag för ett par år sen) och vidare ner genom ett skogsparti. Det hade börjar skymma och det var dags för en matrast. Jag hittade en bra plats att parkera spannet och där tog vi en längre rast. Ett par spann körde förbi med pannlamporna på och snart var det dags för oss att dra vidare.
Rast strax efter Morvallen
Nu fick vi dagens bästa bit av banan. Spåret var brett och nypistat, gick svagt - eller ibland ganska brant - nerför. När mörkret kom sjönk temperaturen och hundarna piggnade till betydligt. De här tvåochenhalv milen ner till Öjvasseln var nog de snabbaste på hela Polar Distans. Hundarna gick som tåget, pannlampan lyste upp den mörka skogen, skyltar dök upp med jämna mellanrum. Men det blev ändock rätt drygt. Så såg jag ett blått ljus en bit fram i skogen. Var vi redan framme?! Men nej - det var ett malamutspann som parkerat på en glänta bredvid spåret och hade en blå lampa som lyste upp hans plats. Så tog spåret av från vägen och vi fick en spännande resa på krokiga smala spår mellan träden genom skogen. Men till slut var vi då ändock framme på checkpoint. Klockan var över nio. Det hade varit en lång dag men nu skulle vi få mat och vila.